Gott nytt 2020

Publicerat: 4 januari, 2020 i Uncategorized

Fyra dagar in på det nya året. Alla helger har varit tuffa när det gäller maten. Jag har klarat av att hålla min diet hyfsat bra.. men inte helt. Och jag har svårt att stoppa ätandet i tid. Är så rädd att inte klara av att återgå till mina rutiner, och det gör mig nedstämd och då vill jag såklart äta. Ikväll blev det alldeles för mycket. Så mycket att det kändes som att magen skulle sprängas.. och vad gör man (jag) då.. Jo jag körde fingrarna i halsen. Första gången sedan i april förra året. Nej andra faktiskt, när jag tänker efter. Men förra gången hade jag inte ätit lika mycket som idag, och jag mådde riktigt illa.

Ett par bakslag ändå.. och det ska det stanna som också. Det varken ska eller får bli en vana.

Fick även ett annat bakslag ca en vecka innan jul. Jag hamnade i ett bråk med särbon. Han beskyllde mig för att ha varit med en annan man, vilket inte stämde överhuvudtaget, och var både sur o arg på mig. Jag sjönk till botten i mitt mående. Allt blev svart och efter att ha suttit länge och vaggat på sängkanten med tårarna rinnande så gick jag in i badrummet och rispade mig.

Dagen efter pratade vi om allt och blev sams igen. Jag berättade vad jag hade gjort och han hade förstått det sa han. Men fram till nu har han inte en enda gång efter det frågat hur det går med låret. Absolut ingenting. Som att inget hade hänt. Men det var ju faktiskt hans sätt att bete sig som triggade det hela.

Men skulle det i träffa igen att han blir sådär sur helt utan orsak, ja då bryter jag för gott. Han ska inte få mig att rispa mig igen. Jag har gjort det tillräckligt många ggr redan pga hans beteende.

I mitten av januari har jag tid till gastric bypassenheten förresten. Får se hur det går. Om jag har gått ned så mycket som jag tror. Ca 10-15 kg.

Några månader har gått…

Publicerat: 21 november, 2019 i Uncategorized

Nu är det hela sex månader sedan jag skrev här. Det har hänt en del i mitt liv under den tiden. Dels har jag flyttat till en mindre lägenhet. En jättefin lägenhet som jag trivs väldigt bra i. Och kontakten med särbon är bra.

Jag har arbetstränat och är uppe i en halvtid. Mer än så räcker inte min mentala ork till.

Har dessvärre problem med värk i en höft så nu efter mycket om o men har jag förlikat mig med att behöva använda krycka.

Var till ortopeden idag för att diskutera vad som kan göras. Höften är inte jättesliten, så ev beror en del av smärtan på en slemsäcksinflamation.

Naturligtvis kom vi in på ämnet vikt också! Jag var redan innan besöket väl medveten om att jag väger alldeles för mycket, och att en operation är utesluten just nu. Men jag ville ändå dit. Jag ville få bollen i rullning och lite press på mig. Jag bad honom dock att inte berätta vad jag väger, för jag ville inte bli totalt fokuserad på vikt. Dels av rädsla för att bli så leden över hur hög siffra det är att jag skulle börja tröstäta massor, och också av rädsla att kicka igång min bulimi. Jag har det senaste halvåret endast kompenserat med kräkning en enda gång, och det var mest pga att jag mådde så illa och det var kväll och jag hade aldrig kunnat sova så som jag mådde. Det var alltså inte planerat.

Och ang vägningen idag då så ”råkade” han såklart säga vad jag väger. 134.8 kilo! Det är sjukt! Fast egentligen så visste jag det innerst inne. Men det var tungt att höra. Och vad som var ännu tyngre var att enligt den vikt jag vägde in på hos VC för åtta veckor sedan så har jag bara gått ner ca 1,5 kilo.

Jag har de senaste 2,5 veckorna ätit endast ca 1200 kalorier per dag, förutom lör o sön då jag äter kanske 2000. Och jag vet att jag med den metoden borde gått ner mellan 3-4 kilo minst, troligen lite mer eftersom jag vid tidigare viktnedgång ätit ca 1600-1700 kcal/dag och mer på helgen. Så det såg väldigt illa ut. Men det han inte visste och det jag inte fick fram pga min ångest var att det ju hade gått fem veckor innan jag kom till skott. Och under de veckorna så åt jag lätt mer än 3000 kcal/dag. Och det räcker med ett överskott på 500 kcal/dag för att öka 0,5 kilo i veckan. Mitt överskott var troligen ännu större. Så jag är säker på att jag gick upp flera kilo innan jag satte igång med viktnedgången.

Hursomhelst, så han föreslog en gastric bypass. Och kommer skicka en remiss för att jag ska få information. Men det gjorde mig så ledsen. Jag fick känslan av att jag omöjligt kan tappa i vikt på egen hand. Som att jag MÅSTE opereras för att gå ned i vikt. Jag vet inte om det är så?

Så det har varit en tung dag! Kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag återgick till arbetsträningen och handledaren frågade hur det gått. Dessutom har jag återigen hamnat i en situation där jag känner mig totalt förälskad i en person. Jag blir det lätt, och det kan i bästa fall avta fort. Men just när det pågår är det hemskt jobbigt (detta är en av alla orsaker till att jag misstänker borderline), speciellt när det är en man som troligen är totalt onåbar pga att han är gift. Idag önskade jag inget hellre än att han skulle krama om mig. Jag ville bara få vara i hans famn. Men jag vet ju att det aldrig kommer bli så. Inte ens för en kort stund. Inte ens en vänskapskram. Speciellt inte när man ser ut som jag i kroppen. Den känslan förstärktes enormt idag. Från att faktiskt ha mått ganska bra av att jag kännt att jag gått ner i vikt lite, vågat prata, skoja och flirta lite tillomed, så blev allt svart. Jag kände mig värdelös som människa, ville frossa i godis o läsk, och för första gången på länge ville jag rispa mig, och den känslan hänger kvar som ett mörkt moln ovanför mitt huvud.

Inget av de sakerna har jag dock gjort. Jag har ätit mina 1200 kcal och samma saker som jag brukar, och det är jag ändå stolt över. Jag har bestämt mig för att fortsätta på min diet och göra allt för att gå ned i vikt. Sen får jag se hur jag gör efter informationen om gastric bypass.

Kände mig för första gången på länge väldigt ensam idag. Hade behövt någon att prata med, men alla de jag skulle kunna prata med verkar hellre vilja lyssna på sin egen röst än på min. Och idag behövde jag någon som verkligen tog sig tid till att lyssna. Du hade väl kunnat ringa särbon tänker säkert många. Men nej.. jag har flertalet gånger försökt prata med honom om saker som tynger mig, men då byter han snabbt samtalsämne så det tillslut handlar om honom. Vet inte om han ens är medveten om det själv, men hur det än är så orkade inte med det. Eller så hade han garanterat kommit med en massa frågor om ifall jag inte saknar att äta ditt eller datt, och om det inte är jobbigt. Och det är väl klart som tusan att jag saknar det och att det är jobbigt till tusen, men jag måste ju. Eller så hade han börjat fråga en massa om mat för att veta hur HAN ska äta (han är normalviktig). Han har dessutom inte kommit ihåg att jag hade en läkartid idag. Så det får va!

Bara att kämpa på, för min egen skull. Jag tänker inte låta mörkret ta över nu. Jag vill inte tillbaks till destruktiviteten.

Nytt liv!

Publicerat: 5 maj, 2019 i Uncategorized

Ja nu har jag ”gjort slag i saken”, kan man väl säga. Länge har jag skrivit att jag funderar på att separera, att jag inte orkar leva med någon. Men det har varit svårt att ta det steget, och det kunde säkert uppfattas som tomma ord från min sida. Sånt man säger när man mår dåligt… eller kanske för att få uppmärksamhet. Men jag har menat det jag skrivit.

Och nu är det gjort.

För några veckor sedan var jag på mitt första besök på ätstörningsenheten i ****. Där träffade jag en dietist samt en fysioterapeut. Första mötet pratade vi mest allmänt om hur mitt liv ser ut. Familjesituation, matvanor, osv. Och när jag satt där och berättade om hur mitt liv ser ut så var det som att jag kunde se mig själv så som de såg mig. Jag insåg hur fruktansvärt destruktivt mitt liv är, och då tänker jag inte bara på min bulimi, och de ggr jag rispat mig. Även förhållandet var destruktivt… för mig. I nästan tio år försökte jag hantera den ångest jag kände i fd sambons närhet. En ångest som egentligen inte hade någon som helst rationell förklaring. Det är väl så helt enkelt att jag under hela mitt liv haft en stark rädsla för att göra andra besvikna på mig. Och somliga människor har fått mig att känna starkare ångest än andra. Jag har tex alltid försökt att undvika konflikter med mina föräldrar. Och likaså har det varit med fd sambon. Han har dock haft en ännu starkare ångestframkallande inverkan på mig än tex mina föräldrar. Troligen beroende på ett antal situationer då han blivit sur på mig. Sur för att jag inte gjort så som han hade TÄNKT att jag skulle göra. I situationer där jag agerat av ren kärlek och omtanke. Gjort så som jag önskat att andra ska göra mot mig i en liknande situation.

Därav min starka ångest tror jag. Jag har istället för att få vara mig själv hela tiden varit tvungen att tänka på att agera på ett sätt som han uppskattar, eftersom jag mår så dåligt när någon blir arg eller sur på mig.

Alla dessa år och ändå har jag inte lyckats lindra den ångesten.

Jag bestämde mig då för att nu kan jag inte vänta längre. Hela mitt liv slösas bort på att ha ständig ångest. Jag har nog mycket ångest ändå i mitt liv, utöver den tillsammans med fd sambon. Mitt hem är den plats där jag borde må som bäst, men så har det inte varit.

Dagen då jag berättade det var jag fruktansvärt orolig. Hade egentligen inte tänkt säga det just den dagen, men han märkte på mig att det var nåt, så jag tog mod till mig och berättade att jag behöver bo ensam för att må bra. För att bli frisk från min bulimi, och för att lindra min ångest som bara blir värre. Min psykiska och fysiska ork var dessutom lägre än någonsin.

Han förstod mig och tack o lov blev han inte arg eller så.

Efter det gick det undan. Inom en månad hade han hittat lägenhet och har nu flyttat ut. Vi kallar oss särbos nu. Sen får tiden utvisa hur vår relation blir.

För mig känns det jättebra just nu. Jag känner mig fri, och ett lugn har infunnit sig i kroppen. Jag kan äta vad och när jag vill, jag kan gå ut när jag vill, se vad jag vill på tv, osv, utan att behöva ta hänsyn till eller informera någon annan. Hemmet är också rejält tömt på saker eftersom vi delat bohaget, och det känns befriande. Jag avskyr oreda och att behöva ha en massa onödiga prylar överallt. För mycket prylar, en potpurri av färger, etc, gör mitt inre lika rörigt. Nu väljer jag själv vad jag vill ha i mitt hem för att må bra. Det känns skönt.

Så.. ja nu bor jag ensam, och jag ångrar mig inte det minsta 🙂

Ångesten…

Publicerat: 27 mars, 2019 i Uncategorized

… den känns som att jag sitter fast i ett skruvstäd som sänks ned i ett avgrundshål fyllt av krälande insekter.

Tid till psykiatrin, mm.

Publicerat: 26 mars, 2019 i Uncategorized

Jag fick avslag på remissen till psykiatrin i den stad jag bor. De ansåg att jag inte är sammarbetsvillig, typ. Tror jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Men nu har jag fått en remiss till psykiatrin i en stad i närheten. Jag ska träffa en fysioterapeut samt dietisten på ätstörningsenheten. Det känns ångestfyllt såklart. Jag är rädd att inte komma ihåg eller våga säga det jag vill och behöver få sagt. Jag brukar bli ‘blank” i hjärnan, och har jag skrivit ett papper som memory så vågar jag inte ta fram det och titta på. Jag är också rädd att inte klara av det som kommer förväntas av mig. Att äta rätt t ex. Det känns skamset att erkänna, men bara tanken på att inte få äta massor av allt det goda så som jag gör får mig att känna sorg. Det känns allvarligt som förlusten av en kär vän, om man ska beskriva känslan. Men jag vet att någon förändring måste ske innan jag tar kål på mig själv, och detta är ett av stegen.

En annan sak jag insett på allvar är att jag måste leva ensam. Jag har haft två långa förhållanden i mitt liv. Plus tio år på båda i längd, och jag har inte mått bra i något av dem. I det första var det iofs värre än i detta. Men i te ens nu mår jag bra, trots att jag lever med en lugn snäll man. Det finns för mycket ändå som skapar ångest och det har blivit allt värre med tiden. Bäst mår jag de stunder sambon inte är hemma. Och när han är hemma så styrs hela mitt liv av honom. Jag är alltid på spänn och försöker följa hans intressen och önskemål. Vi tittar tex bara på tv på sånt som han vill se, sånt jag själv aldrig skulle titta på oftast. Eftersom det är så ointressant egentligen. Jag bävar inför varje helg eftersom jag vet att han kommer dricka alkohol. Jag avskyr alkohol! Jag är uppvuxen med drickande föräldrar, som grälade och förstörde varenda helg iom sitt alkoholintag. Sådana gräl har även jag o sambon haft trots att endast han dricker. Gräl som är totalt meningslösa, och grundade på nån bagatell. Och att försöka diskutera med en full person är lika meningsfullt som att prata med en vägg. Vad man än säger eller gör så blir allt bara värre. Sambon vet om min inställning till spriten och hur jag mår av det. Även om han bara dricker lite ibland så triggas ångesten igång, för jag vet ju inte i förhand hur mycket eller hur full han kommer bli. Han vet också att jag faktiskt känner avsky och äcklas av hans närvaro om han dricker för mycket. Och det påverkar även mina känslor för honom som nykter. Det kanske låter elakt att säga så, men jag har förklarat på ett bra sätt för honom, och han förstod sa han. Han blev inte arg eller ledsen, men ändå dricker han varenda helg. Inte en endaste fredag tex verkar har han tänkt att i kväll ska jag inte dricka något, så att ****** inte ska behöva känna ångest. Dagtid på helgen styrs vårt liv av idrott på tv. Idrott han vet att jag inte vill se. Så jag går undan och tittar på tv i ett annat rum så att han ska få se det han vill. Men om jag skulle gå undan och vilja se nåt så räknas det annorlunda. Då drar jag mig undan, och det är så tråkigt för honom så. Då kan det komma ord om att han saknar att vara nära, osv. Det här är bara några få exempel av hur vårt förhållande ser ut. Jag orkar inte ha det såhär mer. Orkar inte vara orolig och nervös i hans närvaro. Jag har dragit mig undan mer och mer. Sex har vi inte haft på flera månader. Jag vill inte. Och övrig närhet så som kramar blir det allt färre av också. Jag orkar helt enkelt inte. För ger jag honom lillfingret så tar han hela handen. Om jag nån gång orkar ge lite ömhet och närhet så höjs helt plötsligt hans krav och han vill ha ännu mer, och när jag inte klarar av det så blir han sur. Så jag har lagt ner allt. Det är enklare så.

Och nu har jag kommit så långt i processen att jag bestämt mig för att bryta upp. Jag vill leva ensam. Jag vill må sådär bra som jag gjorde de månader jag levde ensam när jag separerade med exet. Känslan av frihet var så skön. Att kunna komma och gå när jag vill utan att behöva förklara varför jag ska ut och vad jag gjort, att kunna äta när jag vill, se på tv när jag vill och vad jag vill utan att behöva oroa mig för att göra någon ledsen eller sur. Dessutom kommer jag nog behöva arbeta viss tid pga Försäkringskassans beslut, och det kommer bli min död om jag måste arbeta och dessutom leva med någon. Min tid ensam kommer minska till i princip inget och jag är rädd att jag kommer bli så dålig psykiskt att jag tillslut faktiskt tar mitt liv. Men är jag ensam så kan jag kanske klara några timmar på jobb, för då är jag iallafall ensam när jag kommer hem. Då kan jag slappna av.

Frågan nu då är bara när jag ska berätta om mitt beslut? Jag är både rädd för att såra, rädd för att ångra mig och rädd för att inte klara mig framöver. Mestadels den ekonomiska biten oroar mig. Jag har tex inte råd med denna lägenhet ensam, om jag inte får bostadstillägg. Och det vet jag inte om jag får eller hur mycket. En annan sak som oroar mig är hur jag ska klara av att handla och ta mig runt dit jag behöver pga min värk. Jag kommer inte ha råd med bil, och att åka buss tex med de problem med värk i rygg, armar o ben jag har är inte lockande.

Oj vad sent det blev. Klockan är förbi midnatt. Bäst att försöka sova, och grunna lite mer på allt som är…

Borderline (EIPS) ?

Publicerat: 14 mars, 2019 i Uncategorized

För några veckor sedan träffade jag min nya handläggare på af. Mötet gick över förväntan faktiskt. Jag vet inte om hon kan hjälpa mig visserligen, men hon visade ett intresse. Dels hade hon läst på om mig innan mötet, och det är det inte många som gör tyvärr, men sen ställde hon frågor om mig och mitt liv. Vad jag har gjort tidigare såväl inom arbete som hur mitt privatliv sett och ser ut. När vi hade pratat igenom allt så sa hon en sak som jag själv känt i många år nu. Hon sa att det känns som att de missat något inom vården. Och precis så känner jag det. De har hela tiden riktat in sig på den depression jag gick in i för ca tio år sedan. Alltid behandlat mig därefter, trots att jag känt att det är något annat som felar i mig. Jag är inte deprimerad. Inte på det viset. Jag kan känna glädje också, och det kan pendla väldigt fort mellan de båda lägena. Under en dag kan jag vara uppe, nere, uppe och nere flera gånger.

Jag tog en gång upp mina tankar på om ifall jag har borderline? De på psykiatrin stötte snabbt bort frågan och förklarade att de inte gärna ställer diagnoser, och att det inte är så enkelt att få en sån diagnos. Inte så enkelt att FÅ… precis som att jag satt där och försökte hitta nån sjukdom jag kunde ha för skojs skull! Eller för att slippa undan ”riktiga” livet kanske? Jag vet faktist inte vad de menade? Det enda jag ville var att få rätt hjälp, samt en förståelse för varför jag är som jag är. Ingen av de behandlingar jag gått igenom har ju fungerat, så man kunde kanske tycka att de någon gång själva borde tänkt tanken att det kanske är något annat som delas mig. Men icke. Istället skrev de ut mig och påstår nu att det är jag som varit ovillig att ta emot hjälp.

Vad gäller mina egna misstankar om att jag har borderline då. Jag har läst massor om det och även gjort ett test på nätet som visade att jag troligen har borderline. 30 poäng av 41 fick jag.

Nu vet jag såklart, som det också står, att man behöver göra grundligare tester hos en professionell behandlare innan diagnos ställs. Men det är ändå nån slags fingervisning.

Vad gäller de kriterier och det antal som krävs för att uppfylla ”kraven”, så passar jag in på flertalet.

Så här står det på 1177:

  • Du har en stark rädsla att bli övergiven.
  • Du har förvirrade tankar och känslor inför dig själv. Du upplever ofta att din självbild inte stämmer överens med omgivningens uppfattning om dig.
  • Du upplever ofta en inre tomhet.
  • Du har starka känslor som snabbt kan förändras från ett extremt känsloläge till ett annat. Du kan till exempel känna stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Känslor för andra personer kan växla snabbt, från exempelvis intensiv beundran till extrem nedvärdering.
  • Du kan känna en intensiv ilska som omgivningen uppfattar som överdriven i förhållande till orsaken.
  • Du kan ibland bli väldigt misstänksam eller uppleva det som sker som overkligt.
  • Du är impulsiv och kan exempelvis missbruka droger, sex, mat eller pengar.
  • Du skär dig eller skadar dig själv på andra sätt. Du kan även ha återkommande tankar på att ta ditt liv.

På dessa kan jag sätta en bock framför i princip alla.

Vissa saker var mer uttalade i min ungdom. Som att ha ett häftigt humör. Jag var visserligen aldrig särskilt utagerande. Jag var som alla sa då ”blyg”. Men jag kunde snabbt bli sur och då drog jag mig undan. I mitt första förhållande blev jag ofta arg och sur dessutom. Vi grälade ofta och jag drog då oftast hemifrån. I detta förhållande var det nog mest så i början. Nu är det annorlunda. Troligen för att jag inte orkar bråka. Jag har ”stäng av” alla känslor för sambon. För om jag tillåter mig att älska honom så blir allt så intensivt och svårt. Jag har liksom inget mellanläge. Och när jag känner sådär starkt så blir jag bland annat svartsjuk och misstänksam på allt han gör. Det är enklare att inte känna. Att inte bry sig. Men jag styr inte helt över mina känslor såklart. Vissa stunder känns allt härligt och fint mellan oss, för att sedan snabbt vända och få mig att bli äcklad och irriterad av hans närvaro. Även detta kan variera flera ggr under en dag.

Missbruk är det ingen tvekan om att jag har. Min bulimi är mitt helvete, och ändå kan jag inte sluta. En ätstörning har jag haft sedan lågstadiet då jag åt godis i smyg bland annat. Kränkningarna har bara tillkommit för att inte bli ännu tjockare. Om det ens påverkar.

Sex har jag missbrukat. Den period jag var singel låg jag med jag vet inte hur många män! Ett otal! Oftast var det inte ens något jag ville. Men jag gjorde det ändå. Oskyddat alltid dessutom. Och jag vet att om jag vore singel igen, och tappade i vikt, så skulle jag troligen hålla på likadant. I vårt förhållande så har jag även där missbrukat sex, fast på sätt som inte innebar att vara otrogen.

Ja det mesta stämmer in som sagt.

Nu måste jag bara försöka få hjälp.

Jag läste om ett ställe som heter finjagården, som behandlar ätstörningar och psykiska sjukdomar. Jag vet inte om det är något som passar mig eller om det ens är möjligt att jag får hjälp där. Men det är något jag funderar mycket på. Och på nåt sätt måste jag försöka få fram mina tankar till såväl af som läkare

Februari

Publicerat: 12 februari, 2019 i Uncategorized

Tre månader sedan jag skrev nu. Jag har fått avslag på min ansökan om sjukersättning, och kanske låter kanske bra det med tanke på hur lite pengar man verkar få då? Samtidigt är det ju ett dilemma, för vad ska hända nu? FK anser att jag kan jobba heltid på anpassad arbetsplats, men det vet jag att det är omöjligt. Jag mailade min handläggare på af direkt då jag fick avslag från FK, och det var lite innan jul. Jag förklarade allt, samt påtalade hur orolig jag är över framtiden och att ev stå utan inkomst Naturligtvis hade de bytt handläggare, men han svarade att han hade vidarebefordrat mitt mail till min nya. Två månader senare kom en kallelse om att vi behöver ha ett möte på af. Jag är alltså en person med stark ångest, speciellt i sociala situationer och jag har hemskt svårt för att tex ringa, eller att tjata. Ändå kunde hon inte bemöda sig med att svara lite kort på mitt mail så att jag slapp gå orolig. Det känns inte hoppfullt inför mötet.

Jag har sedan senaste inlägget även besökt läkare ang vanlig sjukskrivning. Där beslutade vi att jag först skulle träffa en från rehab samt att en remiss skulle skickas till psykiatrin. Jag har träffat henne på rehab, och hon har i sin tur kontaktat af. Kanske därför jag fick en kallelse till slut?

Från psykiatrin däremot kom ett avslag. Enligt deras beskrivning har jag varit ovillig att ta emot den hjälp de gav mig och därför har de inget mer att erbjuda. De avslog alltså remissen! 😦

Låt oss se vad de erbjudit tidigare…

Dels har jag testat, jag tror det är fyra olika sorters antidepressiva tabletter. När jag fick nässelutslag av den senaste då gav jag upp. Jag orkade inte prova mer. Det är ångestfyllt att äta dessa piller och känna hur man förändras, dock har det aldrig varit till det positiva. Jag har ändå haft ångest.

Jag har gått på KBT i grupp, och fullföljt.

Jag har gått på KBT enskilt, men avslutade den eftersom jag kände mig så värdelös. Jag hade hela tiden en känsla av att alltid göra fel.

Jag har gått på samtal hos kurator, men vi pratade alltid om samma saker tyckte jag. Jag gick dock dit alltid, med öppet sinne, och pratade.

För min ätstörning erbjöds jag dels att låna självhjälps-böcker på biblioteket. Jag erbjöds också att gå med i en bassäng-grupp. En grupp för personer med alla möjliga psykiska besvär, men inte specialiserat på ätstörning. Jag förstod aldrig hur det skulle hjälpa mig att sluta frossa och kompensera genom att gå och träna i en bassäng med en massa fruntimmer. Med tanke på min ångest i sociala sammanhang så hade den utsattheten, att byta om bland alla och sen vara iklädd badkläder i gruppen, gjort att jag åkt raka vägen hem efteråt och tröstätit. Sen pratade de om en ätstörningsenhet i en stad ca fem mil härifrån. Men den gruppen var till för anorektiker så det passade inte riktigt mitt behov.

Så… Vad exakt är det jag tackat nej till som skulle vara så livsförändrande för mig? Den hjälp de erbjudit är skrattretande ärligt talat.

Och nu vägrar de att träffa mig. Att jag ännu mår dåligt är inget de lägger ner varken energi eller tanke på.

Det finns ett ställe i USA som behandlar personer med mina problem. Jag tror jag skrivit om det förut. ”Shades of hope” heter det. Varför finns inte sådana ställen i Sverige? Eller finns det? Varför erbjuder isåfall inte landstinget den hjälpen?

Mitt liv är i nuläget sorgligt och patetiskt. Jag drar mig undan allt mer, och sitter dagligen i tankar att vilja leva ensam i en liten lägenhet. Istället för alla utredningar och insatser som kostat massor så kunde de väl bara ge mig den ynka inkomst jag har för resten av livet och låta mig vara ifred. Varför MÅSTE jag kämpa och kämpa för att bli någon jag aldrig kan bli. Bli ”normal”. Jag kan låtsas ett tag så att alla är nöjda, men sen är jag rädd att orken till slut brister och att jag väljer att avsluta mitt liv. Ska det behöva gå så långt?

Ätstörningen tror jag att jag kan bli frisk ifrån med rött hjälp, men mitt psykiska mående och min ångest tror iallafall jag är permanent. Och det är ok, bara jag någon gång kunde få slappna av och känna att det är ok att vara den jag är.